När gryningens första grå ljus silades in genom fönsterluckorna, avtog pojkens feber. Såret hade rengjorts, artären syddes med en spetsmakares finhet. Jusja satt i en stol vid härden, med darrande händer, täckt av blodet från sin fiendes son.

Budbäraren, som hade tittat på från hörnet, steg fram. Han tittade på silverinstrumenten på bordet, sedan på Yushas ansikte, som nu var helt blottat i morgonljuset.

”Jag minns dig”, sa budbäraren. ”Jag var en pojke när guvernörens dotter dog. Jag såg ditt porträtt på torget. Det fanns en belöningspenning på ditt huvud som satt kvar i fem år.”

Jusja tittade inte upp. ”Gör det klart då. Ring vakterna.”

Budbäraren tittade på den sovande pojken – arvtagaren till en provins, räddad av mannen de hade dömt. Han tittade på Zainab, som stod som en vaktpost, med sina synlösa ögon fästa på budbäraren som om hon kunde se själva rötan i hans själ.

”Min herre är en grym man”, sa budbäraren tyst. ”Om jag berättar för honom vem du är, kommer han att avrätta dig för att rädda sin egen stolthet. Han kan inte tacka en ‘mördare’ för sin sons liv.”

”Varför stanna då?” frågade Zainab.

”För pojken”, pekade budbäraren mot sängen, ”är inte lik sin far. Han talade om ’ängeln’ när han somnade. Han har ett hjärta som ännu inte har förhärdats av staden.”

Budbäraren sträckte ut handen och tog silverskalpellen från bordet. Han använde den inte mot Yusha. Istället gick han till elden och släppte den i de glödande kolen.

”Doktorn är död”, sa budbäraren och tittade Jusja i ögonen. ”Han dog i branden för flera år sedan. Den här mannen är bara en tiggare som hade tur med en nål. Jag ska berätta för guvernören att vi hittade en vandrande munk. Vi kommer att vara borta vid middagstid.”

När vagnen äntligen drog iväg och lämnade djupa spår i leran, var tystnaden som återvände till huset en annan. Det var inte längre fredens tystnad; det var vapenvilans tystnad.

Malik, Zainabs far, såg på när han gick ut från dörröppningen till det lilla skjulet där han nu bodde. Han hade sett det kungliga vapnet. Han hade sett läkarens händer. Han närmade sig huvudbyggnaden, hans gång en patetisk hasande gång.

”Ni kunde ha prutat”, väste Malik när han nådde verandan. ”Ni kunde ha bett om att få tillbaka er mark. Att få tillbaka min mark! Ni höll hans sons liv i era händer, och ni lät honom gå fri?”

Zainab vände sig mot sin far. Hon behövde inte se honom för att känna den skrumpna girigheten som utgick från hans porer.

”Du förstår fortfarande inte, far”, sa hon med en kall klocka. ”Ett fynd är vad man gör när man värdesätter saker. Vi värdesätter våra liv. Idag köpte vi vår tystnad med ett liv. Det är den enda valutan som spelar roll.”

Hon sträckte ut handen och tog Yushas hand. Hans hud var kall, hans själ utmattad.

”Gå tillbaka till ditt skjul, far”, befallde hon. ”Soppan står på härden. Ät och var tacksam för att husets spöken är barmhärtiga.”

Den kvällen, när solen sjönk nedanför bergen och målade en solnedgång som Zainab aldrig skulle få se men som kunde kännas som en avtagande värme mot hennes hud, lutade Yusha sitt huvud mot hennes axel.

”De kommer tillbaka en dag”, viskade han. ”Pojken kommer att minnas. Budbäraren kommer att tala.”