Förändringen började en natt då vinden slet i fönsterluckorna med en ovanlig, frenetisk våldsamhet. Zainab satt vid härden, hennes känsliga öron uppfattade ett ljud som inte hörde till stormen: det rytmiska stötet från järnbeslagna hjul och den tunga, mödosamma andningen från hästar som pressades över sin gräns.

”Någon kommer”, sa hon, hennes röst skar genom eldens sprakande ljud. Hon reste sig, hennes hand sökte instinktivt efter handtaget på den lilla silverkniv hon behöll för att skära örter – och för skuggorna hon fortfarande kände lura vid kanten av deras liv.

En dånande knackning skakade den tunga ekdörren.

Jusja gick mot ingången, hans ansikte stelnade till masken av den läkare han en gång var. Han öppnade den och fann en man dränkt i iskallt regn, iklädd en kunglig budbärares lerstänkta livré. Bakom honom stod en svart vagn darrande, dess lyktor fladdrade som döende stjärnor.

”Jag söker mannen som lagar det som andra kastar bort”, flämtade budbäraren och hans blick for mot det varma stugans inre. ”De säger i staden att ett spöke bor här. Ett spöke med en guds händer.”

Yushas blod förvandlades till is. ”Du söker en tiggare. Jag är en enkel man.”

”En enkel man utför inte en kranial trepanation på en skogshuggares son och räddar hans liv”, kontrade budbäraren och steg fram. ”Min herre är i vagnen. Han är döende. Om han dör sitt sista andetag på din tröskel, kommer detta hus att vara aska före gryningen.”

Zainab flyttade sig till Yushas sida, hennes hand vilande på hans arm. Hon kände den frenetiska vibrationen av hans puls. ”Vem är mästaren?” frågade hon med stadig och kall röst.

”Guvernörens son”, viskade budbäraren. ”Brorn till flickan som dog i den stora branden.”

Ironin var en fysisk tyngd. Just den familj som hade jagat ner Jusja i smutsen, som hade bränt hans liv till aska, satt nu inkrupen i en vagn vid hans dörr och bad om sin arvinges liv.

”Gör det inte”, viskade Zainab när budbäraren drog sig tillbaka för att hämta patienten. ”De kommer att känna igen dig. De kommer att ta dig till galgen så fort han är stabil.”

”Om jag inte gör det”, svarade Yusha med en skarp, raspig röst, ”kommer de att döda oss båda nu. Och mer än så, Zainab… Jag är läkare. Jag kan inte låta en man förblöda i regnet medan jag har nålen i handen.”

De bar in den unge mannen – en yngling på knappt nitton, hans ansikte askgrått, ett splittersår från en jaktolycka som varade i hans lår. Doften av kallbrand fyllde det rena, örtdoftande rummet, ett vidrigt intrång från den döende världen.

Jusja arbetade i feberrus. Han använde inte de primitivt användande verktygen hos en byhelare. Han sträckte sig in i ett dolt fack under golvplankorna och drog fram en sammetsrulle med silverinstrument – ​​skalpeller som fångade eldens ljus med en dödlig glimt.

Zainab agerade som hans skugga. Hon behövde inte se blodet för att veta var hon skulle hålla handfatet; hon följde ljudet av vätskans dropp och infektionens hetta. Hon rörde sig med en tyst, obehaglig precision och räckte honom sidentrådar och kokande vatten innan han ens frågade.

”Håll lampan närmare”, befallde Yusha och rättade sig sedan med en stick av skuld. ”Zainab, jag behöver att du lägger din vikt på hans tryckpunkt. Här.”

Han förde hennes hand till pojkens ljumske, där lårbensartären bultade som en fågel som satt fast. När hon tryckte ner fladdrade pojkens ögon upp. Han tittade upp, inte på läkaren, utan på Zainab.

”En ängel”, kraxade pojken med en röst tjock av delirium. ”Är jag… i trädgården?”

”Du är i ödets händer”, svarade Zainab mjukt.