En tisdag, modigare av sin nya autonomi, tog Zainab en korg till byns utkant för att samla grönsaker. Hon kände till stigen – fyrtio steg till den stora stenen, en skarp vänstersväng vid doften av garveriet, sedan rakt fram till luften som svalnade av bäcken.

”Titta på det här”, väste en röst. Det var en röst som krossat glas. ”Tiggardrottningen ute på en promenad.”

Zainab stelnade till. ”Aminah?”

Hennes syster klev in i sitt privata utrymme, doften av dyrt rosenvatten kvavade och kvävde henne. ”Du ser patetisk ut, Zainab. Verkligen. Tänk att du har bytt en herrgård mot en lerhydda och en man som luktar rännsten.”

”Jag är lycklig”, sa Zainab med darrande men säker röst. ”Han behandlar mig som om jag vore gjord av guld. Något vår far aldrig förstod.”

Aminah skrattade, ett högt, skarpt ljud som skrämde en kråka i närheten. ”Guld? Åh, din stackars, synlösa dåre. Tror du att han är en tiggare för att han är fattig? Tror du att det här är någon tragisk romans?”

Aminah lutade sig fram, hennes andedräkt het mot Zainabs öra. ”Han är inte en tiggare, Zainab. Han är en botgörare. Han är mannen som förlorade allt i en chansning han inte kunde vinna. Han stannar inte hos dig av kärlek. Han stannar hos dig för att han gömmer sig. Han använder din blindhet som sin mantel.”

Världen tystnade. Fåglarnas, vattnets, vindens sång – allt försvann, ersatt av ett dån i Zainabs öron. Hon stapplade bakåt, hennes käpp träffade en rot och fick henne nästan att slänga sig ihop.

”Han är en lögnare”, viskade Aminah. ”Fråga honom om den ’stora branden i öster’. Fråga honom varför han inte kan visa sitt ansikte i staden.”

Zainab flydde. Hon använde inte sin käpp; hon sprang instinktivt och i ångest, hennes fötter fann vägen tillbaka till hyddan i ren desperation. Hon satt i mörkret i timmar, den kalla jorden sipprade in i hennes ben.

När Yusha återvände kändes luften annorlunda. Doften av vedröken från honom luktade nu brännande bedrägeri.

”Zainab?” frågade han, och kände av förändringen. Han lade ett litet paket på bordet – bröd kanske, eller en bit ost. ”Vad har hänt?”

”Var du alltid en tiggare, Yusha?” frågade hon. Hennes röst var ihålig, ett vass som knäppte i vinden.

Tystnaden som följde var lång och tung, tjock av de saker som lämnats osagda.

”Jag sa ju det en gång”, sa han, utan att ha hört sin poetiska värme. ”Inte alltid.”