Mannen, Yusha, sa ingenting. Han ledde henne bort från det enda hem hon någonsin känt till, hans fotsteg säkra även i leran. De gick i vad som kändes som timmar och lämnade doften av jasmin och polerat trä bakom sig, ersatt av flodsträndernas salta röta och den tunga, fuktiga luften i utkanten.

Deras hem var en hydda som suckade i varje vindpust. Den luktade fuktig jord och gammal sot.

”Det är inte mycket”, sa Yusha. Hans röst var en uppenbarelse – låg, melodisk och utan de ojämna kanter hon hade vant sig vid av män. ”Men taket håller, och väggarna svarar inte. Du kommer att vara trygg här, Zainab.”

Ljudet av hennes namn, uttalat med sådan stillsam allvar, träffade henne hårdare än något slag. Hon sjönk ner på en tunn matta, hennes sinnen hyperinställda på rummet. Hon hörde honom röra sig – klirret från en plåtmugg, prasslet av torrt gräs, tändandet av en tändsticka.

Den natten rörde han henne inte. Han drog en tung, ulldoftande filt över hennes axlar och drog sig tillbaka till tröskeln.

“Varför?” viskade hon i mörkret.

“Varför vad?”

“Varför ta mig? Du har ingenting. Nu har du ingenting plus en kvinna som inte ens kan se brödet hon äter.”

Hon hörde honom röra sig mot dörrkarmen. ”Kanske”, sa han mjukt, ”är det lättare att inte ha någonting när man har någon att dela tystnaden med.”

De följande veckorna var ett långsamt uppvaknande. I sin fars hus hade Zainab levt i ett tillstånd av sensorisk deprivation, tillsagd att vara stilla, att vara tyst, att vara osynlig. Yusha gjorde tvärtom. Han blev hennes ögon, men inte genom enkla beskrivningar. Han målade världen i hennes sinne med en mästares precision.

”Solen är inte bara gul idag, Zainab”, brukade han säga när de satt vid floden. ”Den är färgen på en persika precis innan den får blåmärken. Den är tung. Det är känslan av ett varmt mynt tryckt i handflatan.”

Han lärde henne vindens språk – hur popplarnas prasslande skilde sig från eukalyptusträdens torra skallrande. Han gav henne vilda örter och förde hennes fingrar över myntans tandade kanter och salvianens sammetsliknande skal. För första gången i hennes liv var mörkret inte ett fängelse; det var en duk.

Varje kväll lyssnade hon efter rytmen i hans återkomst. Hon sträckte ut handen för att röra vid det grova tyget i hans tunika, hennes fingrar dröjde sig kvar vid hans hjärtslag. Hon höll på att bli förälskad i ett spöke, en man som präglades av sin fattigdom och sin vänlighet.

Men skuggor blir alltid längre innan de försvinner.