”Min syster hittade mig idag. Hon sa att du är en lögnare. Hon sa att du gömmer dig. Att du använder mig – mitt mörker – för att hålla dig i skuggorna. Berätta sanningen. Vem är du? Och varför är du i den här hyddan med en kvinna du fick betalt för att ta bort?”

Hon hörde honom röra sig. Inte bort från henne, utan mot henne. Han knäböjde vid hennes fötter, hans knän slog mot den packade jorden med en dov duns. Han tog hennes händer i sina. De skakade.

”Jag var läkare”, viskade han.

Zainab drog sig tillbaka, men han höll fast.

”I staden, för flera år sedan, var det ett utbrott. Feber. Jag var ung, arrogant. Jag trodde att jag kunde bota alla. Jag arbetade tills jag var i delirium. Jag gjorde ett misstag, Zainab. Ett räknefel i en tinktur. Jag dödade inte en främling. Jag dödade dottern till provinsguvernören. En flicka som inte var äldre än du.”

Zainab kände hur luften lämnade rummet.

”De tog inte bara bort min titel”, fortsatte Yusha med en sprickande röst. ”De brände ner mitt hem. De förklarade mig död för världen. Jag blev en tiggare eftersom det var enda sättet att försvinna. Jag gick till moskén för att hitta ett sätt att dö långsamt. Men sedan kom din far. Han talade om en dotter som var ’värdelös’. En dotter som var en ’förbannelse’.”

Han tryckte hennes händer mot sitt ansikte. Hon kände tårarnas väta – inte hennes, utan hans.

”Jag tog dig inte för att jag fick betalt, Zainab. Jag tog dig för att när han beskrev dig insåg jag att vi var likadana. Vi var båda spöken. Jag tänkte… Jag tänkte att om jag kunde skydda dig, om jag kunde få dig att se världen genom mina ord, kanske jag kunde vinna tillbaka min själ. Men sedan blev jag förälskad i spöket. Och det var aldrig en del av planen.”

Zainab satt som stelfrusen. Sveket fanns där, ja – lögnen om hans identitet – men det var insvept i en sanning som var så mycket mer smärtsam. Han var inte en tiggare av ödet; han var en tiggare av eget val, en man som levde i en självpålagd skärseld.

”Elden”, viskade hon. ”Aminah nämnde en eld.”

”Min förflutna bränner”, sa han. ”Jag har ingenting kvar av den mannen, Zainab. Bara kunskapen om hur man helar. Jag har behandlat de sjuka i byn på natten, i hemlighet. Det är därifrån den extra kopparen kommer. Det är så jag köpte din medicin förra veckan.”

Zainab sträckte ut handen, hennes fingrar darrade när de följde hans ansiktskonturer. Hon fann hans näsrygg, hans kindernas insjunkningar, hans ögons fukt. Han var inte det monster hennes syster hade beskrivit. Han var en man krossad av sin egen mänsklighet, som försökte limma ihop bitarna med hennes.

”Du borde ha berättat det för mig”, sa hon.

”Jag var rädd att om du visste att jag var läkare, skulle du be mig att laga det enda jag inte kan”, fräste han. ”Jag kan inte ge dig din syn, Zainab. Jag kan bara ge dig mitt liv.”

Spänningen i rummet avtog. Zainab drog honom närmare och begravde sitt ansikte i hans nackveck. Stugan var liten, väggarna var tunna och världen utanför var grym, men mitt i stormen var de inte längre spöken.