Jag klev fram med kuvertet i handen – journaler, dokumentation, allt vi behövde.

”Vi vet om den förfalskade identiteten”, sa jag. ”Isoleringen. Hoten.”

Hennes telefon surrade i hennes hand.

“STYRELSENS EXKUTÖVERENSKOMMELSE — IDAG.”

För första gången sprack hennes lugn.

“Du kommer att ångra det här”, sa hon.

”Nej”, svarade jag bestämt. ”Det kommer du att göra.”

Utanför andades Gabriel ut som om han hade hållit andan i trettio år.

“Jag hade inte kunnat göra det här utan dig.”

“Du borde inte ha behövt”, sa jag.

Janet log. ”Kom igen. Nu ska vi dra ner hennes imperium ett snäpp.”

Gabriel tittade på mig – inte som ett spöke från det förflutna, utan som någon som äntligen blivit fri.

“Du var alltid bråkstaken”, sa han.

”Och du stod alltid bakom mig”, svarade jag.

Han kramade min hand.

Den här gången var det ingen som begravde oss.

Den här gången var det vi som skrev om slutet.

Och det förflutna?

Den fick inte längre kontroll över oss.