Nästa morgon ringde min telefon, medan jag var ledig. Jag svarade knappt.
Sedan såg jag skolans nummer och kände en tryck över bröstet.

“Hej?”

”Sarah?” Det var rektor Harris. ”Du måste komma till skolan. Nu med en gång.”

Hennes röst lät darrande.

Min mage kurrade.

Mår Leo bra?

En tystnad föll.

”Det finns män här som frågar efter honom”, sa Harris med darrande röst.

Vilken sorts män?

”De sa inte mycket, Sarah. Bara… kom snabbt.”

Samtalet avslutades.

Jag tvekade inte ett ögonblick. Jag tog mina nycklar och gick.

Mina händer fortsatte att skaka på ratten. Alla möjliga scenarion blixtrade genom mitt huvud, och inte ett enda var rätt.

När jag väl körde in på parkeringen slog mitt hjärta så fort att jag inte längre kunde tänka klart.

Jag gick raka vägen till direktörens kontor och frös till av rädsla.

Fem män stod i kö utanför, klädda i militäruniformer. Tysta. Koncentrerade. Lugna, som om de väntade på något viktigt.

Harris klev fram och lutade sig mot mig så fort hon såg mig.

”De har varit här i tjugo minuter nu”, viskade hon. ”De säger att det har att göra med vad Leo gjorde för Sam.”

Min hals blev torr.

“Var är min son?”

Innan hon hann svara vände sig den längste mannen mot mig.

“Fru, jag är löjtnant Carlson, och det här är mina kollegor. Skulle ni kunna komma in en stund så att vi kan prata?”

Jag nickade och gick in, men såg Dunn stå i hörnet med en butter blick.

Rummet var redan fullt, med Carlson och en annan polis, när Carlson nickade mot dörren.

“Ta in honom.”

Dörren öppnades igen och Leo klev in.

I samma ögonblick som jag såg hans ansikte blev jag blek.

Min son såg skräckslagen ut.

Hans blick vandrade från männen… till mig… och tillbaka igen.

‘Mamma?’ sa han, hans röst darrade redan.

Jag rusade fram till honom. ”Hej, hej, det är okej. Jag är här.”

Men han slappnade inte av.

”Jag ville inte orsaka några problem”, sa han snabbt. ”Jag vet att jag inte borde ha gjort det. Jag kommer verkligen inte att göra det igen.”

Mitt hjärta brast när jag hörde det.