Jag stod som stelfrusen vid marmorön och höll fast vid en keramisk kaffekopp som hade varit iskall i två timmar. Mina ögon var svullna, mitt bröst spänt av en kvävande, tung sorg som gjorde det svårt att andas djupt. Jag hade på mig Joels gamla mjukisbyxor och en blek t-shirt, helt försjunken i den plötsliga, tysta tomheten i mitt eget hem.

Men tystnaden som rådde i huset hade brutits.

Jag såg, helt mållös, på när min svåger Spencer gick över mitt vardagsrum med ett måttband i handen. Han var trettiotvå år, en ständigt arbetslös snåling som levde på sin familj. Han nynnade en glad, omelodisk melodi medan han kraftfullt drog måttbandet över mitt trägolv, beräknade arean och tog bilder på mina antika möbler med sin mobiltelefon. Han såg mindre ut som en sörjande bror och mer som en skrytsam kronofogde som inspekterade en utmätt fastighet.

Mittemot mig, nära köksön, satt Carla Fredel, min svärmor.

Carla var en kvinna med kantiga drag, dyr Botox och en sociopatisk, rovgirighet. Hon bar en åtsittande grå kavaj, en auktoritativ framtoning och hennes hår var oklanderligt stylat. Hon hade inte fällt en enda tår på sin äldste sons begravning. Hon hade inte kramat mig. Och idag hade hon inte ens brytt sig om att fråga hur hennes treåriga barnbarn, Maya, hanterade sin fars plötsliga död.

Hon var inte där för att gråta. Hon var där för att leda ett fientligt övertagande.

”Joels advokatbyrå byggdes helt på mitt startkapital, Miriam”, sa Carla. Hennes röst var inte färgad av sorg; den lät som skrikande grus – kall, skrapande och orubblig. ”Handpenningen på 300 000 dollar på det där huset? Det var min. Byråns grund, kundbasen, Fredels prestige – allt var mitt.”

Jag stirrade på henne, irriterad i halsen. ”Carla, Joel dog precis. Begravningen var för fyra dagar sedan. Varför gör du det här nu?”

Carla ryckte inte till. Hon tog en silversked och lade den noggrant mot kanten av en bordstablett.

”För sorg stoppar inte affärer”, sa Carla, hennes mörka ögon fästa vid min med kylig intensitet. ”Jag är affärskvinna. Jag är här för att hämta ut mina utdelningar. Jag är här för att skydda min sons arv innan du slösar bort det.”

Hon rotade i sin designerväska i läder och drog fram en tjock, aggressivt utformad juridisk pärm, som hon släppte ner på marmorön med en   duns  .