Vid andra läsningen lade jag märke till tryckmärkena där hans penna hade borrat sig in i pappret på orden De har henne.

På den tredje lade jag märke till att han hade skrivit Pappa istället för Far.

Han skrev alltid under lappar till mig på det sättet.

Jag lutade mig tillbaka i förarsätet och slöt ögonen.

Det var meningslöst.

Inget av det.

Och ändå sa varje instinkt i min kropp, varje begravd djurdel av min hjärna som kände igen fara innan logiken kunde namnge den, att brevet var verkligt.

Min pappa hade känt till texten.

Han hade förutspått det.

Han hade vetat att jag skulle ta emot den på kyrkogården.

Vilket betydde att någon hade tittat på.

Jag tittade skarpt upp och kollade backspegeln.

Ingenting annat än rader av gravar, polerad sten, fuktig mark.

Ändå kröp min hud.

Jag startade bilen.

Route 9 Storage låg i utkanten av staden, förbi köpcentra och kedjerestauranger, bortom järnaffären dit min pappa brukade ta mig på lördagsmorgnar när jag var liten. Ju längre jag körde, desto mer tunnades staden ut till lagerlokaler, inhägnade tomter och sträckor av tom väg kantade av snår och elstolpar.

Molnen hängde lågt och grått ovanför motorvägen. Den sortens eftermiddag som fick alla färger att verka bleka.

Jag fortsatte att kolla mina speglar.

Varje svart SUV fick min puls att hoppa till. Varje bil som stannade bakom mig mer än några kilometer kändes misstänksam. Två gånger tog jag onödiga svängar bara för att se om någon följde efter.

Ingen gjorde det.

Eller om de gjorde det, så var de tillräckligt bra för att jag aldrig fångade dem.

Förrådet var större än jag förväntat mig – rader på rader av korrugerade plåtenheter bakom stängsel med taggtråd. Säkerhetskameror vridna i långsamma, avsiktliga bågar ovanför. En bleknad skylt vid grinden annonserade om klimatkontrollerade enheter och dygnet runt-tillgång.

Jag parkerade nära kontoret.

Innan jag hann komma ut öppnades kontorsdörren.