Bilden av en ung pojke med vidöppna, nyfikna ögon och ett blygt, anspråkslöst leende antyder sällan en framtid definierad av blod och galenskap. Ändå fungerar Charles Mansons historia som en hjärtskärande påminnelse om att de mest destruktiva krafterna i det mänskliga samhället ofta börjar i de tystaste, mest försummade vrårna av ett barns liv. Att titta på barndomsbilderna av pojken som skulle bli arkitekten bakom Helter Skelter-morden är att bevittna en slowmotion-katastrof, en psykologisk tragedi sammansydd av de taggiga resterna av avvisande, systematisk misshandel och djup känslomässig försummelse.

Charles Manson föddes inte som ett monster; han sattes ihop med omsorg av ett samhälle som inte hade någon plats för honom. Hans tidiga år var en kaotisk odyssé genom Mellanamerikas undre del, med början med en mor som själv var tonåring, vilsen i fattigdomens och lastens grepp. Han växte upp med att lära sig den mest giftiga läxan ett barn kan få: att kärlek alltid är villkorad, att vuxna är dömda att försvinna och att överlevnad är ett nollsummespel. I avsaknaden av ett stabilt hem fylldes tomrummet av de kalla, grå väggarna i statligt styrda institutioner.