Anne är 23, nyligen utexaminerad och arbetar heltid; på pappret gör hon allt “rätt”. Trots detta bor hon fortfarande i sitt gamla sovrum hemma hos sina föräldrar. Inte av lyx, utan på grund av brist på alternativ. “Jag har stått på väntelistan i flera år och söker allt som finns, men jag får samma svar hela tiden: ‘Tyvärr blev du inte utvald'”, säger hon. För henne känns bostadsbristen inte som ett abstrakt politiskt problem, utan som något som bokstavligen får hennes liv att stanna av. Ingen egen plats, ingen frid, ingen riktig start.

Hus där ingen längre har trädgårdar.

Det som frustrerar Anne mest är att hon under sitt sökande fortsätter att se samma bilder: stora, fristående hus med fyra sovrum, bebodda av en eller två äldre personer. ”Jag avskyr ingen bekvämligheten av ett eget hem”, säger hon, ”men det känns fel att familjer inte har plats och att förstagångsköpare sitter fast på bostadsmarknaden, medan hela hus knappt används.” Enligt Anne handlar det inte om skuld, utan om effektivitet. Bostadsutbudet växer knappt, medan fördelningen blir alltmer ojämn.

Att ingå ett åtagande låter strikt, men att inte göra någonting är mycket strängare.

Anne vet att hennes uttalande låter hårt. Tanken på att tvinga människor att omedelbart flytta till en mindre bostad möter motstånd. Ändå tycker hon att det är viktigt att diskutera detta. ”Vi agerar som om att flytta alltid måste vara ett fritt val, medan boende har blivit en bristvara.” Hon jämför det med andra kollektiva system. ”Vi accepterar också regler gällande sjukvård, pensioner och transporter – varför är boende plötsligt heligt?” Enligt henne innebär solidaritet ibland också att skapa utrymme för nästa generation.

Fortsättning följer på nästa sida.

Missa inte fortsättningen på nästa sida.