De säger att tiden läker alla sår. Jag har lärt mig att ibland försvinner smärtan helt enkelt, men sedan återvänder den och för med sig sanningen.

Jag är 70 år gammal.

Jag har begravt två fruar och de flesta av mina vänner har gått bort. Man skulle kunna tro att efter all denna tid skulle ingenting kunna överraska mig längre.

Men sorg försvinner inte. Den bara ändrar form. Och länge trodde jag att jag hade lärt mig att leva med den. När jag ser tillbaka inser jag att jag bara väntade på att verkligheten skulle komma ikapp mig.

Allt började en natt när snön föll i strömmar, som om det hade en personlig angelägenhet som rörde oss.

Det hände några dagar före jul, för tjugo år sedan.

Min son Michael, hans fru Rachel och deras två barn kom över på en tidig julmiddag. Jag bodde i en liten stad där alla hälsar på varandra, oavsett om de vill det eller inte, och snöstormar är lika vanliga där som morgonkaffe.

TV-rapporter indikerade att det bara skulle bli lätt snöfall, kanske en eller två centimeter.

De missade helt målet.

De körde hem runt klockan sju. Jag minns det tydligt eftersom Michael stod i dörröppningen med den yngsta, Emily. Den lilla flickan låg halvsovande, nästan helt insvept i sin dunjacka.

Michael log mot mig. Det var det där leendet en pojke brukar sätta på sig när han tror att han har allt under kontroll.
Kokplattor, stekhällar och ugnar.

”Allt kommer att bli bra, pappa”, sa han. ”Jag ska ta hem henne innan det blir värre.”

När jag stängde dörren bakom dem tjöt vinden. Min mage knöt sig. Det var som om en fördröjd väckarklocka hade ringt inom mig.

Tre timmar senare knackade det. Det var en knackning man aldrig glömmer. Kort, högljudd och brådskande.

Jag öppnade dörren och där stod konstapel Reynolds, snön smälte från hans rock och sorgen skriven över hela hans ansikte, som om han hade repeterat scenen.

Det har skett en olycka.

Sidovägen som Michael körde på var isig. Bilen sladdade, körde av vägen och körde in i träden.

Min son dog. Rachel också, och mitt äldsta barnbarn Sam, som var åtta år gammal då.

Endast Emily överlevde.

Han var fem år gammal.