Anne är 23, nyligen utexaminerad och arbetar heltid; på pappret gör hon allt “rätt”. Trots detta bor hon fortfarande i sitt gamla sovrum hemma hos sina föräldrar. Inte av lyx, utan på grund av brist på alternativ. “Jag har varit registrerad i flera år, sökt allt som finns tillgängligt, och jag får standardsvaret: ‘Förlåt, du blev inte utvald'”, säger hon. För henne känns bostadsbristen inte som ett abstrakt politiskt problem, utan något som bokstavligen sätter hennes liv i stilstand. Ingen egen plats, ingen lugn och ro, ingen riktig start.

Hus där ingen längre odlar

Det som frustrerar Anne mest är att hon hela tiden ser samma bilder i sitt sökande: stora fristående hus med fyra sovrum bebodda av en eller två äldre personer. ”Jag förnekar inte hemmets bekvämligheter”, säger hon, ”men det känns fel att familjer inte har plats och att förstagångsköpare sitter fast på bostadsmarknaden, medan hela hus knappt används.” Enligt Anne handlar det inte om skuld, utan om effektivitet. Bostadsbeståndet växer knappast, medan fördelningen blir alltmer ojämn.

Att lova något låter hårt, men att inte göra någonting är ännu hårdare.

Anne vet att hennes uttalande låter hårt. Tanken på att kräva att folk omedelbart minskar i bostadsrätt möter motstånd. Ändå anser hon att samtalet är nödvändigt. “Vi agerar som om att flytta alltid måste vara ett fritt val, men bostäder har blivit en bristvara.” Hon jämför det med andra kollektiva system. “Vi accepterar också regler kring vård, pensioner och transporter – varför är bostäder plötsligt heliga?” Enligt henne innebär solidaritet ibland att skapa utrymme för nästa generation.

Fortsättning på nästa sida

Missa inte fortsättningen på nästa sida.